Det otänkbara hände idag. Efter en minst sagt intensiv för- och midsommarsäsong tog arbetet plötsligt slut?! Jag blev hemskickad. Underligt, kändes mer som någon form av utvisning. Förvisad till båset på balkongen, där uppe på höjden. Där vi delar livet, vi som inte vet vart vi ska och som med skräckblandad förtjusning tappert försöker jobba in ett helt år på ynka fem månader, och en skvätt..

När jag senast flyttade härifrån var det med blandade känslor och en ohälsosam dos av ordinär förvirring. Det känns som en evighet, en livstid sedan nästan. Förvirringen klamrar sig ilsket fast, jag har inrett ett permanent fack åt den i min ryggsäck så att den känner sig välkommen. Alla behöver tydligen någonstans att bara krypa in en stund,för sig själva har jag hört. Förmodligen "dom där" igen som sa det, vilka dom där nu egentligen är.

Nu börjar det närma sig återigen, den stundande flytten.

Nedräkning, avslut, nedrustningen skulle jag nog vilja kalla det.

Och visst, precis som vintern ihärdigt terroriserar oss alla med snålblåst och envisa snöbyar titt som tätt långt in i slutet av april. Så kommer även den här sommaren, på Ön som innehar stor mångfald fjäderfän, även den att tillåta sig att terrorisera oss med både en och annan skitsittning innan det hela är över.

Jag tenderar ständigt att glömma, hur det ju är över så hastigt varenda gång, trots allt.

På ett år har jag spenderat min tid på följande vis, aningen reducerat för de vars  tålamod och fritid är begränsat;

• Många till synes menlösa dagar, där jag helt enkelt försöker självläka efter den konstanta bristen av sömn och tinnitus pga rundgång i bageriet. Dom kallas tydligen lediga dagar, jag är själv upptagen de flesta av dessa och njuter utav en mindre procent än vad jag önskar. De tenderar att infalla lite hit och dit mellan sena april och tidig september. Mellan november och det som i folkmun kallas julafton är det alldeles för kallt för ledighet, det man får för med sig blixthalka, fula kläder, för stora skor, snor, mössfrilla och julhandel. Horisont till horisont dessutom, som en svulstig öken av svettiga dunbolster till människor. Med bjärta, krulliga presentsnören och en stress i blicken  som skrämmer mig vid blotta anblicken. Får man däremot inte gå till jobbet då, så kan man alltid sova bort den dagen. 
• Tog mig i kragen och gjorde mig av med alla måsten och dåliga minnen det innebar att bo där jag bodde innan. Målade om med hjälp av två magiska vänner, drog handen genom ett terrarium, bar på glasbiten i det minsta fingret på den högra handen i dryga åtta månader. Inventerade alla mina ägodelar, skänkte bort 65% till bättre behövande. Packade ner resterande boksamling och kläder, min säck med sneakers samt tavlor i en källare i huvudstaden. Sålde lägenheten och spenderade vintern i Indien. Det var precis det jag behövde, men jag har också lärt mig att det där med måsten är något som ständigt kommer att förfölja en. Hur många man än gör sig av med.
• Bar på minst en miljon små katt och hundvalpar trots vaccinations-tantens order om att hålla mig på behörigt avstånd från allt och alla som kan tänkas bära på rabies. Kan inte lära mig det alltså, hur mycket jag än försöker. Galna kosjukan, Japansk encefalit eller vad det nu heter, ge mig en griskulting och en kossa varje dag. Jag kommer fortsätta att trotsa faran och hälsa på mina vänner i den här världen!
• Träffade någon som var för bra för att vara sann, sen kom livet mitt i. -I'm not worthy! Förlåt.
• Jag har flygit fram och tillbaka till ett land i väst, gråtit mycket men skrattat mer. Jag hoppas det fortsätter så. Mer kan man inte begära tror jag, inte till en början iaf. Rätta mig gärna om jag har fel.
• Bakat min bästa väns bröllopstårta. Magisk!
• Träffade en Portugisisk krogägare med kort minne och en tydlig dragning åt höger. Snabbaste jag sett, någonsin!
• Tog mitt efterlängtade dykcertifikat och har surfat för första gången. Livet, underbart!
• Försummat mina vänner och familj, jag har sålt ut dom för stadens krogliv och min arbetsnarkomani. Den här branschen äter upp mig och all min tid. Jag tänker på er varenda dag dock, ni mina fina. Men det är något jag bara måste göra, för att bli bättre, på det jag gör. Trots att det gör ont att sakna er!
• Varit hemlös, eller rotlös kanske beskriver det bättre. Där jag lagt min hatt osv. Och älskat det.
• Kommit tillbaka till min ö, bäddat min säng och levt livet, så som vi som inte riktigt vet vart vi ska lever det. Här ute i Bubblan, där verkligheten åker tillbaka till fastlandet med kvällens sista färja och lämnar oss som stannar i en låtsasvärld.