Jag har gått och gjort det nu. Hädanefter kan jag kalla mig både landsförrädare och spion, min uppgift i det nya hemlandet är hemskt oklar för tillfället. Men en sak är säker, jag ska göra mitt yttersta för att luska ut hemligheten bakom Devonshire Crumbly Fudge. Mitt allra första steg som Svensk spion på de Brittiska Öarna. Jag tycker själv att det är en mycket ärovärd första uppgift, och jag menar att utföra den väl. Mycket väl.

Jag gillar ju listor, så därför ska jag dela med mig ännu en. Kanske två!

Here goes, Angie-Stoned's lista över härligheter in the UK så att säga:

• Trixie Dixie och resterande trupp Siberian Huskies, hela sju stycken totalt! Kan dra alla namnen, men vem orkar?!
• Teddy aka Teddles, världens mesta gay boxer. Minus svans. Det är ett klart minus, men jag tror att det är för sent att backa på den punkten. Stackars sate.
• Cloudy Ciders, Crabbies och Engelsk dryckeskultur i allmänhet.
• Denzel med familj, bästa!
• The Bristowe's bröllopsfest 2/9 2011, vilken jävla resa! Vill också tillägga för alla som möjligtvis känner mig hyfsat väl, att ja, jag struttade runt i mina 12cm Ironfist's HELA dagen. Och jag trillade inte en enda gång, inga stukade vrister, inga brutna ben. Jag är själv mäkta imponerad, så pass imponerad att jag smider planer på att införskaffa minst ett par till inom en snar framtid. Och jag lovar att jag var läcker, även om vissa foton från kvällen är aningen missvisande, och nej, jag var inte så full som jag ser ut... Det bevisar bristen av brutna ben, tycker jag själv i alla fall.
• Dartmoor National Park, fruktansvärt härligt ställe alltså. Med tillhörande vilda ponnys. Oj oj!
• Stränder jag bara kunnat drömma om. Med tillhörande surfer-dudes.
• Mr Widger, önskar alla fick träffa honom minst en gång i livet. Omåttligt kul kille!
• Det faktum att London, en av mina absoluta favoritstäder i världen ligger tre timmar bort med tåget är ju bara för fint. Jag älskar ju den staden!

Har en hel massa andra härliga saker att lägga till på denna lista av härligheter på De Brittiska Öarna, men klockan klämtar för hemgång. Magen kurrar och jag ska inviga min nya manick som gör att jag slipper lyssna på samma eländiga cd i den pimpiga pickup'en, på min färd genom detta böljande och smärtsamt grönskande landskap. Tack för det regnet, och tack som fan för att du slutat regna, även om det bara är för idag!! Ska tydligen fortsätta pissa ner i sex månader till. Lyckliga mig alltså, en lyckans ost. Puss och hej.

Det otänkbara hände idag. Efter en minst sagt intensiv för- och midsommarsäsong tog arbetet plötsligt slut?! Jag blev hemskickad. Underligt, kändes mer som någon form av utvisning. Förvisad till båset på balkongen, där uppe på höjden. Där vi delar livet, vi som inte vet vart vi ska och som med skräckblandad förtjusning tappert försöker jobba in ett helt år på ynka fem månader, och en skvätt..

När jag senast flyttade härifrån var det med blandade känslor och en ohälsosam dos av ordinär förvirring. Det känns som en evighet, en livstid sedan nästan. Förvirringen klamrar sig ilsket fast, jag har inrett ett permanent fack åt den i min ryggsäck så att den känner sig välkommen. Alla behöver tydligen någonstans att bara krypa in en stund,för sig själva har jag hört. Förmodligen "dom där" igen som sa det, vilka dom där nu egentligen är.

Nu börjar det närma sig återigen, den stundande flytten.

Nedräkning, avslut, nedrustningen skulle jag nog vilja kalla det.

Och visst, precis som vintern ihärdigt terroriserar oss alla med snålblåst och envisa snöbyar titt som tätt långt in i slutet av april. Så kommer även den här sommaren, på Ön som innehar stor mångfald fjäderfän, även den att tillåta sig att terrorisera oss med både en och annan skitsittning innan det hela är över.

Jag tenderar ständigt att glömma, hur det ju är över så hastigt varenda gång, trots allt.

På ett år har jag spenderat min tid på följande vis, aningen reducerat för de vars  tålamod och fritid är begränsat;

• Många till synes menlösa dagar, där jag helt enkelt försöker självläka efter den konstanta bristen av sömn och tinnitus pga rundgång i bageriet. Dom kallas tydligen lediga dagar, jag är själv upptagen de flesta av dessa och njuter utav en mindre procent än vad jag önskar. De tenderar att infalla lite hit och dit mellan sena april och tidig september. Mellan november och det som i folkmun kallas julafton är det alldeles för kallt för ledighet, det man får för med sig blixthalka, fula kläder, för stora skor, snor, mössfrilla och julhandel. Horisont till horisont dessutom, som en svulstig öken av svettiga dunbolster till människor. Med bjärta, krulliga presentsnören och en stress i blicken  som skrämmer mig vid blotta anblicken. Får man däremot inte gå till jobbet då, så kan man alltid sova bort den dagen. 
• Tog mig i kragen och gjorde mig av med alla måsten och dåliga minnen det innebar att bo där jag bodde innan. Målade om med hjälp av två magiska vänner, drog handen genom ett terrarium, bar på glasbiten i det minsta fingret på den högra handen i dryga åtta månader. Inventerade alla mina ägodelar, skänkte bort 65% till bättre behövande. Packade ner resterande boksamling och kläder, min säck med sneakers samt tavlor i en källare i huvudstaden. Sålde lägenheten och spenderade vintern i Indien. Det var precis det jag behövde, men jag har också lärt mig att det där med måsten är något som ständigt kommer att förfölja en. Hur många man än gör sig av med.
• Bar på minst en miljon små katt och hundvalpar trots vaccinations-tantens order om att hålla mig på behörigt avstånd från allt och alla som kan tänkas bära på rabies. Kan inte lära mig det alltså, hur mycket jag än försöker. Galna kosjukan, Japansk encefalit eller vad det nu heter, ge mig en griskulting och en kossa varje dag. Jag kommer fortsätta att trotsa faran och hälsa på mina vänner i den här världen!
• Träffade någon som var för bra för att vara sann, sen kom livet mitt i. -I'm not worthy! Förlåt.
• Jag har flygit fram och tillbaka till ett land i väst, gråtit mycket men skrattat mer. Jag hoppas det fortsätter så. Mer kan man inte begära tror jag, inte till en början iaf. Rätta mig gärna om jag har fel.
• Bakat min bästa väns bröllopstårta. Magisk!
• Träffade en Portugisisk krogägare med kort minne och en tydlig dragning åt höger. Snabbaste jag sett, någonsin!
• Tog mitt efterlängtade dykcertifikat och har surfat för första gången. Livet, underbart!
• Försummat mina vänner och familj, jag har sålt ut dom för stadens krogliv och min arbetsnarkomani. Den här branschen äter upp mig och all min tid. Jag tänker på er varenda dag dock, ni mina fina. Men det är något jag bara måste göra, för att bli bättre, på det jag gör. Trots att det gör ont att sakna er!
• Varit hemlös, eller rotlös kanske beskriver det bättre. Där jag lagt min hatt osv. Och älskat det.
• Kommit tillbaka till min ö, bäddat min säng och levt livet, så som vi som inte riktigt vet vart vi ska lever det. Här ute i Bubblan, där verkligheten åker tillbaka till fastlandet med kvällens sista färja och lämnar oss som stannar i en låtsasvärld.

Jag har varit hemma nu sedan den 13e mars. Innan jag åkte hem så var jag övertygad om att jag skulle sälja min lägenhet och bara fly igen. Det blev inte så. Jag har tackat nej till en lång rad jobb för att jag fick ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Jag älskar att jobba, det gör jag verkligen. Och krogen jag nu sliter på är fantastisk på så många sätt. Bara en sådan enkel sak som att vi har öppet under sommaren och en månad under vintern. Det ger mig ett par månaders håltimme varje år. Jag behöver inte längre säga upp mig ifall jag vill resa någonstans. Och jag vill resa någonstans. Jag ska vara fullkomligt ärlig nu när jag säger att jag vill resa överallt. Den här dealen ger mig möjligheten att göra som jag vill. Men saker skrämmer mig här i livet. Det som skrämmer mig allra mest är ifall att jag skulle ångra mina val. Jag vill absolut inte vara en sådan person, en som ångrar sina handlingar.

Igår träffade jag en gammal vän för första gången på ett par år. Han har köpt en segelbåt, utan att tidigare seglat en dag i sitt liv har han nu bestämt sig för att segla till Afrika. Coolt! Farligt, visst, men jag är oerhört imponerad och mer än bara lite avundsjuk på hans initiativförmåga!

Jag älskar att måla, i natt fick jag någon slags vision om att jag borde sälja lägenheten och åka ut i världen och illustrera mina resor. Skriva slaviskt varenda dag och hoppas att något förlag kan tänka sig att ge ut en bok om mitt liv, illustrerad av mig själv och med mina fotografier.

Jag ska tänka över detta. Inget skulle göra mig lyckligare.

Jag är inte lycklig här. Det känns inte rätt på något vis. Jag måste ta itu med detta, och det så fort som möjligt.

Onsdag, min enda lediga dag den här veckan. Eller, skulle ha varit.

Pengakåt hjälper gärna till och tar ditt pass, men inte för att vara en vänlig själ och underlätta ditt liv, utan enbart för de extra stålarna. I vilket fall kilade jag in strax innan 18.00 och började gegga i vanlig ordning. Allt flöt på bra, vi avrundade det påbörjade arbetet och sen var det bara ett PM på 300 personer och den vanliga kvällsservicen innan jag skulle få gå hem. Ja, det var ju en grej till, mitt i allt så hade jag satt på en stor kastrull med 30 liter kokande socker på spisen som i sinom tid skulle bli en härlig kanel och vaniljdoftande äppelcaramel. So far so good...

Halvvägs in i koket kristalliserar eländet sig men det är inget problem, Huggis fixar! På med juicen och låt skiten bubbla på så löser klumparna sig tids nog. Jag fortsatte glatt med resterande uppgifter tills jag blev otålig och ville liksom bryta loss sjok av sockret så att det skulle gå lite fortare. Mitt i denna kamp så går den förbannade träsleven av på mitten och handen störtdyker ner i det 150 grader varma sockret. Aldrig förr har ni sett en Angie röra sig så snabbt som i detta ögonblick! Fort som fan upp med handen, inser att det verkligen var förjävla varmt, hoppar en meter bakåt och lyckas vända mig i luften ungefär sådär som katter gör när de faller, sen på med det kallaste vattnet möjligt och sprutet på max.

Det är ungefär precis här, i denna lilla serie av event, som jag inser att jag har en liten tunn plasthandske på tassen och den är det enda som räddat mig från ett besök på akuten och en garanterad, obetald och långdragen sjukskrivning.

Kokande socker har en mycket obehaglig konsistens som mest påminner om kokande plast eller gummi och det fastnar på huden, direkt.  Jag är en högerhänt konstnärssjäl, så en hudlös högerhand skulle inte fungera så väl med mitt liv och min vardag. 

Härmed vill jag alltså förkunna:

Länge leve handsken! Vår räddare och befriare!

Inkompetent.

Uttal: inkåmpä'tänt eller ingkåmpä'tänt

Följande synonymer fann jag listade och ingenting har ju någonsin varit mer solklart.

• Oduglig
• Oskicklig
• Utan kvalifikationer
• Obehörig
• Ej meriterad

För mig är det lika solklart att en frozen cheesecake hör hemma i frysen som att bilen bor i garaget eller Bambi i skogen. Men det kanske inte är så, kan jag haft fel hela tiden?

Jag vaknade idag, söndag morgon, eller trodde jag i alla fall tills jag insåg att det var söndag kväll. 21.17 närmare bestämt. Kan väl medge att jag har jobbat en hel del på sista tiden och ja, jag är trött. Men det är bara att bita ihop. Nu är det nämligen bara fem veckor kvar tills jag lämnar landet i fem välbehövliga lediga månader. Det var länge sedan jag skrev något här och det utav samma anledning till att jag är både fysiskt och mentalt slutkörd. Vid sidan av min arbetsnarkomani så händer det som vanligt en massa saker och jag verkar hoppa från en tallrik kladdig gröt till en annan utan vidare paus, om och om igen. Som ett litet tema som förföljer mig genom livet.

  The Guy on the couch har rest över Atlanten i två veckor och jag lyckades precis innan han lämnade landet försätta mig i lite av en situation som har spridit ett mörker över min vardag och tagit udden av det fokus jag behöver för att klara av all stressen som jag har på jobbet. Jobbet btw och situationen jag blivit satt i där är ju en historia i sig självt...

I vilket fall så träffade jag väl någon och inte en liten pojke då för en gångs skull och då skulle man kanske tro att denna människa skulle bete sig en aning vuxet, men nej. Kan väl antyda att jag inte uppskattar att finna negativa och elaka uttalanden om mig på nätet. Men är det så vi hanterar saker så visst. Jag skötte inte detta på ett snyggt sätt för det gör jag ju sällan, men vad jag har gjort för att förtjäna detta kan jag bara spekulera om och i slutändan kommer jag ändå inte att komma fram till ett vettigt svar i vilket fall. En förklaring önskas, men jag vet heller inte hur jag ska ta mig tillväga för att be om en, eller om jag ens borde. Men för fredens skull och för att stilla nyfikenheten så vill jag veta. Det var aldrig min mening att såra någon och jag inser nu att jag gjort detta ändå och för detta vill jag be den personen om ursäkt men också göra klart att jag inte har någon direkt skyldighet att styra mitt beteende på grund av denne. Osmidig är mitt mellannamn. Bara så ni som inte visste detta redan vet.

http://www.youtube.com/watch?v=9AuhTr2AAQQ

Idag har jag träffat både Busta Rhymes och Pablo Fransisco, händelserik afton må jag säga...

En jätte och en man med okänd bokstavskombination.

Nu är det dock lite oklart om jag bör sova två timmar och riskera att missa morgonens möte eller om man helt enkelt ska duscha, börja om med en andra frukost för denna vakna period och låtsas som att man är pigg? Återkommer möjligtvis med svar i denna fråga.

Fick detta skrivet på FB efter mitt senaste inlägg:

Hmm, är lite nattsuddig. Men det är ca 6,6 miljarder på jorden & 0.4% av det är ju typ 26,4 miljoner ;-) Jag tror du e unikare än så... Har jag tråkigt? Svar JA!

Jag medger att matematik aldrig varit min starka sida och javisst, jag borde ha förstått detta!